tidigare dagar

 

 

 

2016-04-29 Sjunde deltagaren till Äventyrliga dagen är utsedd! Det blev Nathalie, 18 år från Timrå som kämpat mot utbrändhet och depression, vilket resulterat i ett antal självmordsförsök och självskadebeteende. När man läser hennes motivering så känner man att det var för att kunna få förmånen att hjälpa personer som henne Äventyrliga Dagen skapades och allt den tid och arbete som lagts på detta känns så meningsfullt!

Motivering:

Jag antar att jag alltid tyckt om naturen och jag har i stort sett nästan växt upp med naturlivet då familjen äger två sommarstugor nära vattnet samt med närhet till skog, en på min pappas sida och den andra på mammas.
Att lägga nät, gå på dass, inte ha tillgång till rent vatten, fiske, båtturer och mycket annat har varit en stor del av min barndom vilket även fortsätter än idag.
På grund av att min barndom var tiden då samhället började gå in I en ny, modernare era där mycket annat än djur och natur lockade, så kände jag mig ofta annorlunda. Mina vänner samt de jämnåriga jag kände hade inget som helst intresse för naturen, bara ytterst få. Jag kunde aldrig fråga om de ville följa med ut och fiska, åka båt, ta en promenad I skogen eller följa med till stugan, sånt som jag ville göra, för att de tyckte att naturen var äcklig samt jobbig med alla insekter speciellt.

Men varför jag ansökt till Äventyrliga Dagen handlar om något helt annat, nämligen min utbrändhet och depression framförallt.
Jag är osäker på när allt började, dock har jag en misstanke om att det kan ha varit omkring tiden då jag gick i 5.an vilket också var den tid då jag kom in i puberteten och det ledde förstås till många förändringar kring min kropp.
Redan blyg och osäker som jag var så sjönk min självkänsla samt självförtroende, och det hjälpte knappast att jag var en av de första i min klass som började utvecklas.
Det kändes som att blickarna från klasskamraterna brände in i mig och jag gick ofta med huvudet nedsänkt för att jag inte ville synas, jag som avskydde att vara i centrum.
Hur som helst så utvecklade jag ett självskadebeteende för att jag tyckte väldigt illa om min kropp. Trots hettande sol och sommar så gick jag alltid i mjukisbyxor samt munkjacka utanpå en t-shirt även fast jag ofta svettades, men jag ville inte ha några tajtare kläder för att min kropp mer skulle synas då.

Under denna tidsperiod hade jag endast en vän och hon var också min bästa vän. Vi möttes på dagis och höll ihop ända från 6-års till 6:an trots att vi hamnade i olika klasser.
När vi då skulle byta skola för att börja i 7:an så hamnade vi äntligen tillsammans, men i en helt ny klass med många okända ansikten. Jag mådde fortfarande inte bra men jag höll det för mig själv och det värsta var nästan att jag inte visste varför jag mådde dåligt, jag hade ju allt. Trots att jag regelbundet gick till en kurator så visste ingen om hur det låg till och jag antar att det var då som min vän började umgås med ett par andra tjejer i klassen medan jag var borta vilket ledde till att vi blev en kompisgrupp på fem istället för två. Några av dem tog mycket plats och eftersom att de var mer intressant än vad jag var så blev jag som ett femte hjul då min bästa vän inte brydde sig så mycket om mig.

Mitt tillstånd blev bara värre, alla sa att det var hormonerna som spökar och att det går över men så var inte fallet. I bakgrunden av gruppen som levde sina egna liv satt jag fast i mina tankar, som i en dimma och lade nästan inte märke till någonting.
De andra brydde sig inte och jag klandrar dem inte för att jag förstår varför, en konstig tjej som sällan säger någonting och som skadar sig själv då och då med närmaste vassa ting hon kan hitta.
Jag kände mig dock otroligt utanför och ensam så jag bestämde mig för att försöka prata med min bästa vän. Jag frågade om hon kanske kunde hjälpa till att få med mig i deras diskussioner då de några gånger hittat på saker tillsammans utan att jag visste något, men tydligen så påstod min vän att de hade pratat om det flera gånger då jag var med.
Skrivandet har alltid varit lättare för mig så jag försökte berätta om min situation för henne trots att det tog emot och var oerhört skrämmande, hon var den första människa jag frivilligt försökt prata med. Svaret jag fick kom mot mig som en stenhård våg och nästan kvävde mig. Jag fick nämligen till svar att det är mitt ansvar att ta hand om mina problem, vill du vara med så får du jobba mer, det vill säga prata och delta i diskussionen mer. Jag kunde inte begära av henne att hon skulle dra med mig i diskussionerna hela tiden, även om jag vet att hon försökte ibland men det var alltid tomt i mitt huvud och ibland svävade jag iväg in i mina egna mörka tankar. Fånig och självisk blev jag kallad av min enda och bästa vän. Jag var fånig för att jag mådde dåligt och inte visste varför samt självisk för att jag berättade om det för henne då jag egentligen skulle hålla mina egna problem för mig själv, det var enbart upp till mig att lösa dem, själv. Ingen annan skulle behöva göra det åt mig.

Det tog hårt på mig och jag tror det var droppen för att jag for till botten som en tio ton tung sten. Jag blev förkrossad, det gjorde ont i hjärtat, ont i hela mig och min redan dåliga självkänsla samt självförtroende kraschade i botten tillsammans med mig. Det var den värsta tiden i mitt liv och jag hade ett sådant oerhört starkt självförakt så att mina tankar mörknade och skadebeteendet blev värre, jag till och med, hur hemskt det än låter, njöt av att skada mig själv. Jag har försökt begå självmord ett antal gånger, blivit inlagd och gått på BUP (Barn- och Ungdomspsykiatrin).

Efter att ha gått på BUP ett par år och försökt jobba jobba mig upp till toppen igen så har jag nu, sedan en tid tillbaka, fått antidepressiva som ska hjälpa mig.
Trots det, för snart ett år sedan, så blev jag utbränd. Kunde inte jobba, koncentrera mig eller göra någonting i princip. All min energi hade tagit slut då jag som högpresterande lagt mycket energi på skolan. Från att ha varit trött men ändå motionerat och haft koll samt ordning på allt så blev det plötsligt så att min kropp lade av. Jag orkade inte göra någonting, jag kunde inte jobba för att mitt huvud var blankt, inga ord kom upp då jag skulle skriva vilket ledde till stor frustration då jag hade stora, långa samt komplicerade uppgifter jag skulle lämna in, innan deadline.

Jag blev tvungen att skära ner på skolan rejält så att jag skulle få vila och kunna få energin tillbaka. Min psykolog sa åt mig att lägga fokus på träning samt att ha roligt och därför tror jag att Äventyrliga Dagen skulle kunna vara bra för mig och min resa tillbaka från utbrändhet samt depression.

Tack så mycket!

Med vänliga hälsningar
// Nathalie


Äventyrsberättelse:
Äventyrliga Dagen med Nathalie blev väldigt händelserik och lärorik, men även en behagligt rofylld och lugn dag. Efter att ha börjat dagen hemma hos Nathalie begav vi oss iväg till Gränsfors bruk och möttes där av Emma och Thomas. Vid Gränsfors bruk smids, slipas, härdas och skaftas handgjorda yxor för alla användningsområden och de har gjort så i mer än hundra år. I deltagarens startpaket för Friluftsliv ingår deras vildmarksyxa. Vi träffade en av deras mästersmeder Simon som tog med oss till smedjan och snart låg järnet i ässjan för att järnet skulle få sin gulröda färg för bearbetning någonstans mellan 800 - 1300 grader. Nathalie valde att göra ett smycke och jag passade på att smida en ny krok till min schäfer Daxas koppel. Det var helt fascinerande att se hur man med hammare och städ kunde transformera ett stycke järn till i princip vilken form man önskade. Om man tvinnade järnet kunde man få till fantastiskt vackra vågor och mönster. Simon som ursprungligen kom från Schweiz berättade att för att bli mästersmed måste man först gå i lära hos en annan mästersmed och när han ansåg att han inte hade mer att lära ut så begav man sig ut på en vandring som var 1 år och 1 dag lång, färdande mellan olika smedjor för att arbeta där i utbyte mot mat och husrum. Simon hade en dag kommit till Gränsfors bruk i detta ärende och sedan efter att ha återvänt till sin mästersmed och avlagt slutexamen beslutat att dra flyttlasset till Sverige och till Gränsfors bruk. Tror att även kärleken hade ett finger med i spelet…

Konsten i att klyva ved och att testa olika yxors egenskaper stod näst på tur. Själv tillbringar jag två månader om året framför huggkubben, men för Nathalie var det nog en helt ny företeelse. Jag fick chansen att förevisa min 360 graders sving som gör att man slipper höja yxan inför varje hugg, men främst lärde jag flera bra tips på hur jag kan utföra mitt klyvande med högre säkerhet. Nathalies hugg blev bara mer träffsäkra och med mer kraft desto fler hugg hon utdelade. Med ny kunskap om olika yxor och vedklyvning begav vi oss så till yxkastningen och där svingades det yxor kors och tvärs. Det som såg så lätt ut visade sig vara mycket svårt. Allting visade sig som vanligt att ha att göra med tekniken och att ta i för mycket var katastrofalt. Nathalie lyckades sätta sin yxa i huggkubben långt före mig och jag var sist med att få in en bra träff.

Vi tog farväl av Emma och Thomas och begav oss iväg till en närbelägen sjö. Eftersom jag hade med mig en Ally kanot vilket så enkelt och lätt ger en tillträde till alla sjöar och vattendrag tog det inte lång tid innan vi var ute på vattnet. Nathalie älskar att fiska och därmed släpade vi två stora flytwobblers efter kanoten i hopp om att fånga årets första gädda. Under några timmar utforskade vi hela sjön och gled magiskt vackert fram längs med strandkanten där bäverns framfart lämnat tydliga spår. Plötsligt viker sig Nathalies spö och det märks att det är en riktigt stor gädda på, men spänningen varar inte så länge då vi strax tappar den och spöet återfår sin normala form. Inte långt senare får jag napp på mitt spö som jag räcker över till Nathalie och vi får upp en liten gädda. Den återbördar vi dock till sjön så den får växa på sig en aning.

Nöjda med fiskafänget beger vi oss upp på en höjd med utsikt över sjön. Vi hör snart ljud i skogen och får sällskap av Christer och Matilda från Friluftsfrämjandet i Timrås lokalavdelning. Christer är vice ordförande i regionstyrelsen och har en livslång bakgrund i Friluftsfrämjandet. Matilda är en av fyra unga tjejer som beskrivs som eldsjälar och de fyra musketörerna i Friluftsfrämjandet. Med dem blir det många och långa berättelser om Friluftsfrämjandet och vad den inneburit för oss. Jag tror att Nathalie fick en rätt så heltäckande information om vilken fantastisk ideell kraft Friluftsfrämjandet faktiskt är. Vidare informerade vi Nathalie om att hon får möjligheten att delta i Friluftsfrämjandets satsning för Unga Ledare i projektet ”Let's get Out”. En satsning där man under en hel vecka som ung får utbildning i både ledarskap och friluftsliv. Solen begav sig till slut ner bakom horisonten och efter sen middag blåste vi upp våra liggunderlag och kröp ner i våra sovsäckar för att sova under bar himmel. Ett kort regn gjorde att vi vaknade under natten av vattendroppar i ansiktet vilket resulterade i en lång sovmorgon. Efter frukost paddlade vi tillbaka mot vardagslivet och det känns alltid lika vemodigt att avsluta en Äventyrlig Dag.

Nathalies upplevelser från dagen:
Äventyrliga Dagen för mig var en otrolig och helt ny upplevelse för mig trots att jag haft mycket kontakt med naturen under hela mitt liv. Allt vi gjorde under detta dygn hade jag dock aldrig testat på vilket var en rolig och intressant erfarenhet.

På Gränsfors bruk fick vi gå in i maskinrummet där det fanns maskiner i olika storlekar och åldrar som hjälpmedel till att smida yxor vilket jag tyckte var väldigt fascinerande att se. Många av maskinerna var väldigt gamla, kanske uppåt 100 år, och det är otroligt att de fortfarande fungerar.

Väl i smedjan fick vi prova på att smida för första gången vilket det, likaså, var väldigt intressant, plus att det vi smidde för alltid kommer att vara ett minne av denna fantastiska dag.
Att hugga ved kanske inte var något nytt för mig då sådant krävs i min familjs båda stugor så jag hade testat på det förut, dock då jag var mycket yngre så jag har enbart ett vagt minne av det. Då testade jag bara några slag eftersom att jag var så ung och det vi gjorde på Gränsfors bruk var långt ifrån några ynka slagförsök utan där fick vi mycket information om olika slags yxor, vad de är bra till, hur och varför med mera.

Efter att ha huggit ved fick jag testa på ännu något nytt, att kasta yxa, vilket jag tyckte var förvånansvärt roligt trots att jag fick lite träningsvärk i mage samt rygg dagen efter, för som Sören nämnde så krävdes mycket teknik, det var inte bara att ta i med armmusklerna så hårt man kunde utan här krävdes mer styrka med mage samt rygg och inte lika mycket med armarna som man skulle kunna tro.

Stunden på sjön i kanoten efteråt var härlig, det var otroligt lugnt och tyst, även om man hade önskat lite mer action av fiskarna. Pratstunden med Matilda och Christer på kvällen var väldigt trevlig och jag fick mycket information om Friluftsfrämjandet.
Att sova under bar himmel och också något som jag aldrig gjort förut och det var väldigt spännande. Man skulle kunna tro att det var kallt att sova ute sådär, utan tält och värme från någon eld. Många i min familj samt umgängeskrets frågade mycket om det åtminstone. Men det var inte alls kallt. Vi hade väldigt bra utrustning och Sören gav många tips samt information om utrustningen som exempelvis vad allt hade för funktioner och egenskaper. Det var heller inte så obekvämt som man skulle kunna tänka sig utan fann det faktiskt ganska bekvämt trots att jag annars sover ganska dåligt på uppblåsbara madrasser hemma hos andra.
Så den här Äventyrliga Dagen har gett mig många nya erfarenheter och mycket annat användbart vilket jag är otroligt tacksam över. Det har varit en annorlunda samt spännande upplevelse för mig och mycket kommer jag att bära med mig under resten livet och få mycket användning för, av både utrustning och erfarenheter. Jag skulle absolut rekommendera Äventyrliga Dagen till alla. Att delta, uppleva detta samt vara i naturen är otroligt nyttigt på så många olika sätt, alla borde testa. Jag är väldigt tacksam över att jag fick göra detta.

Mvh Nathalie

Åtgärder vid självskadebeteende och självmord:
Mind som är en oberoende ideell förening, sprider kunskap om psykisk ohälsa och självmord. De anordnar seminarier, konferenser och sprider information om psykisk ohälsa och självmord. Mind driver även Vi driver självmordslinjen, på telefon 90101 och chatt dygnet runt, för personer som inte längre orkar leva, eller närstående.

 


2016-02-10
Nästa deltagare till Äventyrliga dagen är utsedd! Det blev Ebba, 19 år från Sollentuna. Hon har en önskan att få lära sig om planering och genomförande av egna turer och våga bege sig ut i naturen på egna ben.

Motivering:

Jag har i hela mitt liv aldrig känt att jag passar in i vårt samhälle. Detta har medfört att jag präglats av en dålig självkänsla och en otrygghet hos mig själv. Att inte ha en grundtrygghet samtidigt som jag har haft extremt höga krav på mig har medfört många år med prestationsångest vilket tillslut gjorde att jag drabbades av anorexi. 

Även om jag alltid har haft en omgivning som alltid sagt att jag duger som jag är så har det funnits en inre känsla av att inte räcka till. När man alltid ska prestera på topp i både skolan och inom truppgymnastik som då var mitt liv så kommer man tillslut till en punkt där det inte längre går. När jag gick i åttan tappade jag kontrollen över mitt liv, jag orkade inte längre försöka nå upp till den ribba som jag hela tiden höjde. Jag tog kontroll över det jag kunde, min kropp. Att dra ner på maten och öka motionen skapade ett tvång och drog snabbt ned mig i en nedåtgående spiral. Jag förbjöd mer och mer livsmedel, portionerna krympte och samtidigt som jag gick ner i vikt så kände jag mig tjockare och värdelösare än någonsin. Det blev verkligen som en ond spiral, jag skulle hela tiden bara gå ner några kilo till, det gick aldrig att bli nöjd. Detta gjorde att jag hamnade i ett tillstånd där jag varken åt eller drack, jag trodde att om jag befann mig i samma rum som mat så skulle jag gå upp i vikt. 

Jag hamnade tillslut på sjukhus med sondmatning och näringsdrycker. Men eftersom jag hade en så stor motivation i att få börja träna igen så började jag komma igång med ätandet ganska snabbt. Jag kom tillbaka till en hälsosam vikt och fick börja träna. Men jag skulle fortfarande prestera i skolan och inom gymnastiken, samtidigt som jag skulle övervinna min sjukdom. Det resulterade i att jag drabbades av en utmattningsdepression och fick panikångest. 

Idag 5 år senare har jag fortfarande ett dåligt förhållande till min kropp och mycket prestationsångest samtidigt som jag fortfarande har spår efter det jag utsatt min kropp för. Jag var tvungen att sluta med gymnastiken eftersom kroppen inte orkade med den fysiska belastningen gymnastik innebär, jag är även mycket mer stresskänslig och blir snabbt psykisk trött. Men tack vare fantastisk vård på ätstörningsenheten, en trygghet hos familj och vänner som alltid ställer upp så även lärt känna mig själv, fått många insikter och lever ett liv som oftast är väldigt bra, med drömmar och hopp om framtiden.

Jag har ett behov av fysisk aktivitet för att må bra och fungera som människa. Men idag är det inte tvångsmässigt, jag kan träna bara för att jag njuter av det, utan prestation eller kompensationstankar. Det gånger jag verkligen kan uppskatta min kropp är när jag känner hjärtat dunka, musklerna arbeta och pulsen öka. Jag har alltid älskat att utmana både mitt psyke och min kropp och när jag känner att kroppen klarar det jag vill då känner jag en sån stor tacksamhet att den fungerar trots det jag utsatt den för. Jag har även insätt att stressen i dagens samhälle, där ideal och prestationer spelar stor roll är det som triggar ätstörningen som fortfarande finns kvar. Jag mår som bäst när jag är ute i naturen, och gärna uppe i fjällen dit familjen försöker att åka några dagar varje sommar. Då känner jag att jag lever och jag kommer liksom hem.

När jag för ungefär ett år sedan började lyssna på podcasten Husky fick jag på riktigt motivation till att leva och inte bara överleva. Varje avsnitt inspirerar mig och jag fylls av livslust och glädje till kroppen, träning och livet. Sorgen över att inte kunna fortsätta med gymnastik byts ut med glädjen i att kunna göra vad jag vill. Jag tror verkligen att naturen är den bästa medicinen och jag drömmer om dagen då jag vandrar i Himalaya och Anderna, kanske vågar testar multisport och upptäcker allt naturen har att erbjuda. Utan krav eller prestation samtidigt som kroppen är det redskap som jag behöver vårda för att klara utmaningarna. 

Jag behöver ta mig ur min komfortzon och börja leva men min dåliga självkänsla är fortfarande ett hinder. Att våga går ur rollen som den ambitiösa tjejen som pluggar natur på gymnasiet med höga betyg. Jag behöver komma bort från dagens normer och göra det som jag själv mår bäst av. Men hur gör man och vart börjar man? 

Jag hoppas att ni kan hjälpa mig att ta steget att göra det jag drömmer om men inte riktigt vågar. Att få inspiration och en knuff i rätt riktning så att jag vågar ge mig ut i naturen och börja äventyra på egen hand. 

// Ebba, 19 år från Sollentuna

 

2015-12-03 Femte deltagaren till Äventyrliga dagen är utsedd! Det blev Jakob Lindén, 22 år från Umeå som fått utstå grov mobbning under sin uppväxt.

Motivering:
Allt sedan jag var liten pojke har jag varit tvungen att hantera utanförskap. Redan som femåring fick jag min första diagnos. Med svårigheter i socialt samspel kombinerad med motorisk försening. Det gjorde att jag lätt hamnade i konflikter med barn och blev utesluten för att jag hade svårt att läsa av sociala koder. Den motoriska förseningen gjorde dessutom att jag inte självklart “platsade” i pojkars lekar på fotbollsplanen. Första gången jag lyckades delta på en organiserad sport var i 8:e klass då jag började i en karateklubb. Där bedömdes jag inte efter jämnåriga utan efter det jag faktiskt klarade av, och jag kunde stegvis börja erövra mina rörelser och känslor, genom bältets olika färger. Till slut, efter något år, tyckte jag att rörelserna blev för svåra och jag slutade. I femman blev jag bokstavligen utburen ur klassrummet på grund av “bristande beteende” trots att jag hade en assistent på heltid. Jag började i en liten specialskola, även där blev jag delvis utfrusen. Då jag var sämst på att springa och alltid förlorade så blev “straffpresenten" att de andra killarna fick skjuta hårda skott rakt på mig när jag stod i mål.

I högstadiet började jag ta droger för att hantera min ångest och de utanförskap jag upplevde. Allt oftare var jag helt ensam när jag till slut blev helt redlös. Situationen blev ohållbar då maria pol och polisen allt oftare fick rädda mitt liv.

Jag hade dock fortfarande drömmar. Jag såg därför fram emot att börja på gymnasiet. Där upplevde jag 6 månaders kontinuerliga kränkningar och misshandel. Det var som att några individer tog sig rätten att makulera mina drömmar. Jag blev blå under ögonen och sov knappt. Jag fick inte vara duktig i skolan då mina plågoandar på gymnasiet försökte förstöra allt för mig. Men mobbarna misslyckades och fick stå till svars för sina handlingar. Ingen ”såg” vad som skedde i skymundan. Jag blev slagen, sparkad och förnedrad. Jag tvingades genomföra skymflekar och blev till slut också piskad och torterad i mitt egna rum. Jag vågade inte berätta för någon av rädsla för att bli än mer straffad och utfrusen av gruppen. Tillslut sniffade jag eller ”boffade” ett lösningsmedel en fredagskväll när jag var lämnad ensam i mitt rum, på internatskolan där jag befann mig. Jag hade kunnat dö om jag inte fått hjälp med akutfärd till sjukhuset. Det gjordes anmälningar till polisen och några lades ned redan i förundersökningen. De två återstående gick till rättegång och där vann jag och min familj. Inga pengar i världen kan ersätta ett uppriktigt förlåt, vilket jag inte fått än idag. Men jag har ändå förlåtit för jag vill gå vidare, jag vill inte hata och känna ständig bitterhet. Traumat var akut. Jag omhändertogs av myndigheter och flyttades först till ett jourhem där jag blev knivhotad, jag flydde genom skogen en natt. Jag fick komma till ett annat jourhem och flyttades sedan till ett behandlingshem i Norrland. Under vistelsen på behandlingshemmet levde jag med drömmen om att snart resa jorden runt och upptäcka världen och värden med livet.

Jag gick ut skolan i Boden något år senare med bra betyg. Jag erbjöds aldrig samtal med psykolog för att bearbeta mitt trauma under min tid på behandlingshemmet. Fråga mig inte varför. Vad jag vill säga till er alla med den här enkla texten om händelser som tämligen påverkat mitt liv. Mobbare, politiker, poliser och myndighetspersoner. Säg inte - hen kommer aldrig att bli något - hen är dum i huvudet, missanpassad, efterbliven, lat eller sinnessjuk. Eller: ”tiden läker alla sår, ryck upp dig grabben, du har typiska tonårsproblem”. Du vet inte vad den människa du möter har för kunskap, erfarenhet eller livshistoria. För det är en in i ryggmärgen allvarlig myt att tiden skulle läka alla mina sår. Jag kämpar bitvis med min svåra ångest, jag påminns om mina trauman. Påfrestningarna är med mig, men jag får lära mig att hantera motgångarna och hitta strategier för att hantera vardagen. Att leva hade blivit så mycket enklare om jag bara fått professionell hjälp tidigare. Det finns hopp och just du kan göra karriär oavsett bakgrund. Sverige är ett fantastiskt land med möjligheter och jag är tacksam att jag föddes i Sverige. Jag är tacksam över att jag fått möjligheten att möta så fina människor som jag möter varje dag. Lås inte in dina plantor i en glasburk, du kan lyckas och du har rätt att vara människa.

// Jakob Lindén, 22 år från Umeå – Författare till boken "Sanningens ord" och föreläsare om mobbning

 


Äventyrsberättelse:
Dagen är kort och för att ta till vara på dagsljuset dyker jag upp hemma hos Jakob redan 05.00 på morgonen. Efter att ha packat iordning hans utrustning för dygnet beger vi oss iväg. Vi färdas längs med Vindelälven och har stämt möte med Anders Sandström (ordförande för Friluftsfrämjandet i Umeå) vid ett 30 meter högt isfall. Allting är inramat av ett ljuvligt vitt vinterlandskap och temperaturen visar på - 19 grader och det knastrar under skorna när vi närmar oss. Topprepet sitter redan på plats och vi börjar med att göra upp en värmande lägereld och koka kaffe. Anders visar och går igenom nödvändig utrustning samt ger Jakob en kurs i klättring och kamratkontroll. En stund senare är Jakob inknuten i repet och börjar kämpa sig uppåt, efter stor möda och helt slutkörd i musklerna når han toppen och belönas där av en fantastisk utsikt och solen som precis stiger över horisonten. Vi turas om vid isfallet och is skärvorna som lossnar regnar ner i solgnistret. Det var en magisk upplevelse.

För att hinna innan det blir mörkt hoppar vi över lunchen och skyndar oss vidare till Enhörningens hästgård, vi ska ut och rida! Där möter vi Arne som äger och driver hästgården. Han tar oss med till hagen där vi får hjälpa till att tränsa och sadla hästarna. Jakob får ett snällt halvblod och jag en Nordsvensk, den svenska ursprungsrasen. Hästarna är pigga och sugna på att komma ut. Turen går genom tallskogar, rullstensåsar och dödisgropar. Trots att Jakob har minimal ridbana lär han sig snabbt och det dröjer inte länge förrän vi galopperar fram i fältsits. Fartvinden biter i kinderna och en aning nedkylda återvänder vi till hästgården just som det sista ljuset lämnar dagen. Vi avslutar eftermiddagen med varm choklad, lussebullar och samtal framför vedspisen. Arne berättar om att också han upplevt sin del av mobbning under skolåren att det för honom var en självklarhet att ställa upp, att hjälpa till och bidra till Jakobs Äventyrliga dag!

Nu var det så dags att bege sig ut på mörkervandring längs med Isälvsleden. Att pulsa fram i snön gjorde att vi snabbt fick upp värmen. Stjärnfall, samtal och glimmande rimfrost förgyllde turen. Målet: en vandringstuga som Friluftsfrämjandet har hand om. Väl framme fann vi fyra britsar och en vedkamin. Till vår förtret tog det nästan två timmar innan vi fick drag i skorstenen och röken hamnade utanför stugan istället för inne, men sent omsider kunde vi belåtna och mätta krypa ner i våra sovsäckar.

Friluftsfrämjandet Umeå har skidåkning som sin största verksamhetsgren och som grädde på moset passade dem på att ge Jakob en överraskning. 1 årskort i liften, skidhyra och privatlektioner med instruktör i deras skidbacke. Hur underbara är inte Friluftsfrämjandet! // Sören Kjellkvist

 - Äventyrliga dagen har varit en underbar upplevelse som fått mig att se ljus i mörker. Tystnaden och friheten i kontrast med mänskliga samtal, naturen och framförallt vetskapen om vad det innebär att vara människa har gett mig obeskrivligt mycket kunskap och makt att bestämma över mitt liv. Jag känner mig tacksam och glad att "lilla" jag fick möjlighet till ett äventyr ut i den svenska vildmarken och den frihet det innebär att lufsa i naturen. Jag önskar fler ungdomar får den möjlighet jag fick som människa. Tack Sören och tack alla sponsorer! // Jakob Lindén

Åtgärder vid mobbning:
Mobbning är ett samhällsproblem som drabbar 60 000 barn och unga varje år. För att stoppa mobbning krävs det att vi alla engagerar oss, från högsta beslutsfattare till privatpersoner.

Med mobbning menas upprepade kränkningar mot en person under en längre tid. Det finns många olika sorters mobbning som t.ex. fysisk, psykisk eller verbal mobbning. Vanligast är verbal mobbning vilket t.ex. kan handla om taskiga kommentarer.

Det finns aldrig ett skäl till varför kränkningar eller mobbning uppstår. Mobbning handlar om komplexa processer där bakgrunden och anledningarna går att finna på flera nivåer. För att förstå en mobbningssituation är det viktigt att ha både ett individ-, grupp-, organisations- och samhällsperspektiv. Man bör även ha med sig ett normkritiskt perspektiv och tänka på de ”osynliga regler” som finns på olika nivåer i samhället. Friends är en icke-vinstdrivande organisation vars uppdrag är att stoppa mobbning. De utbildar och stödjer skolor, förskolor och idrottsföreningar i hela landet. http://friends.se/

 

2015-10-01 Fjärde deltagaren är utsedd och det blev Åsa, 17 år från Genevad. Ska bli så roligt att få ta med Åsa på en Äventyrlig Dag! Alltid en fantastisk känsla att få introducera en ung människa i det fantastiska hälsobringande friluftslivet. Hennes dröm är att vandra Pacific Crest Trail och jag hoppas Äventyrliga Dagen kan fungera som en katalysator för den drömmen.

Motivering:
Jag heter Åsa och är 17 år gammal. Hela min uppväxt har präglats av en väldigt dålig självkänsla, något som har ställt till stora problem.

När jag gick i femman fick jag frågan av en person som stod mig väldigt nära om jag inte skulle träna under innebandyuppehållet får att behålla min kondition. I hens öron var det bara ett tips så att jag inte skulle behöva starta i uppförsbacke kommande säsong. I mina öron var det ett finare sätt att säga "du är tjock, och jag skäms över dig". Och eftersom den här personen brukade ha rätt lyssnade jag på det hen sa. Jag var 11 år och gjorde upp en mental träningsplan för att gå ner i vikt.

För att lyckas tappa kilon började jag springa. I början mådde jag väldigt bra av det, jag blev både piggare och gladare. Men snart började det gå utför. Den frivilliga träningen blev nu ett tvång, jag kände mig tvingad att antingen ta en powerwalk eller en löptur varje dag oavsett väder. På konditionsträningen lades senare styrketräning på. Bl.a. gjorde jag varje dag sit-ups i 20 minuter, oavsett om jag var frisk eller hade feber. För om jag skippade det någon dag fick jag en sådan fruktansvärd ångest att jag kompenserade det med att göra dubbelt så många nästa dag istället.

Alla tips som handlade om träning och viktnedgång tog jag efter. Så fort jag vaknade drack jag ett glas vatten, då det skulle ge en mättnadskänsla och få en att inte äta för mycket till frukost. Efter glaset med vattnet tog jag en powerwalk på en timme, då jag läste att det är på morgonen som kroppen lättast bränner kalorier. Jag såg till att inte äta något två timmar innan jag gick och lade mig, då de kalorierna inte skulle förbrännas innan man somnade. Till slut började jag gilla att somna hungrig.

Jag slutade aldrig att äta mat eller spy upp den maten som jag åt, för jag ville ju absolut inte ha en ätstörning. Däremot slopade jag mat som jag kunde vara utan. Smör på mackan är ett exempel. Godisförbud ett annat. Jag tillät mig själv att äta kakor och glass och dylikt, om jag bestämde mig för hur jag skulle träna bort de onödiga kalorierna. Så det var “okej” att äta en bulle om jag gick ut och sprang en runda efteråt.
Hela mitt liv hamnade, utan att jag ville det själv, i något sorts kompensationstänk.

Jag har alltid varit den “duktiga flickan”, och därför berättade jag inte för någon om hur jag mådde. Jag ville inte vara till besvär. Samtidigt som jag någonstans i bakhuvudet förstod att mina vanor inte var normala och att jag kanske borde söka hjälp så tänkte jag att det fanns andra som hade större behov av det än jag. Så jag lät bli.

Att jag till slut kunde ta mig ur det här beteendet ca fyra år efter dess start berodde främst på två saker. Dels tog mitt psyke slut. En dag kände jag att jag bara inte orkade mer. Jag orkade inte träna mot min vilja eller att hela tiden behöva tänka på vad jag stoppade i mig. Dels sade mina knän emot och gjorde att jag inte kunde springa.
Naturligtvis gick det inte över en natt att jag helt plötsligt blev fri från all ångest och alla negativa tankar. Men gradvis blev det bättre och allt lättare att stå emot hjärnspökena.
Trots det tog det ytterligare ett år efter vändpunkten innan jag vågade berätta för någon vad jag hade gått igenom. 
Idag skulle jag vilja säga att jag är frisk från min vikthets, även om jag fortfarande har kvar min dåliga självkänsla. När jag slutade springa var det som om hela min identitet, hela den personen som jag ville vara, försvann. Vem var jag nu?
Jag har fortfarande inte klurat ut vem jag är, men jag kan säga att en av de få gångerna som jag känner att jag är på rätt väg är när jag är ute och går. Det är någonting med naturen som får mig att bli lugn, som får mig att känna mig hemma. 
En av mina största drömmar som dök upp för bara några månader sedan är att gå the Pacific Crest Trail, en vandringsled som går längs hela västkusten i USA. Kanske är naturen den som kommer läka mina sår helt. Kanske är naturen min nya identitet.

Hur som helst, någon gång kommer svaret att komma. Fram till dess får jag fortsätta med mina promenader. // Åsa

Äventyrsberättelse:
Tidigt på morgonen träffade jag Åsa och hennes familj bjöd på frukost. Vi gick igenom all utrustning, packade och begav oss sedan iväg för att vandra Hallandsleden. Leden visade sig vara lättvandrad genom ett vackert kulturlandskap varvat med mossig gammelskog. Många och långa samtal om livet, krav, drömmar och prestation gjorde att tiden flög fram till lunch som vi avnjöt på varsin mosstuva. Vi vandrade förbi många historiska monument både från medeltiden och från 1600-talet då stora slag och armeförflyttningar skett här. Dagen förflöt snabbt och efter tjugo kilometers vandring kom vi fram till Friluftsfrämjandets stuga i Knäred där ordförande Dan och TVM-ledare Hanna mötte upp.

Vi begav oss in genom en mörk granskog och passerade en fors. Där såg vi tre hammockar uppspända sex meter upp i trädkronorna. Arboristen Kristina från Embla Träd klättrade runt bland trädstammarna i full färd med att förbereda våra sängplatser. Jag och Åsa klättrade upp och gjorde oss hemmastadda, nu redan i kolmörker. Känslan och utsikten var helt makalös. Dan tog sedan med oss till deras egna inomhusklättervägg där vi i lugn och ro kunde ägna oss åt både bouldering och topprepsklättring. När så armarna var helt slutkörda tände vi en stor lägereld, åt middag och Hanna berättade om sin erfarenhet av ungdomsverksamheten i Friluftsfrämjandet och vad den betytt för henne. Länge satt vi uppe och långa blev samtalen. Dan erbjöd Åsa att kostnadsfritt genomföra kursen "Ung ledarutbildning" och blev inbjuden att delta i framtida spännande TVM-aktiviteter.

Fram emot midnatt började de första snöflingorna singla ned och vi klättrade upp till våra hammockar. Känslan av att ligga uppe i trädkronan och blicka ut i snöinfernot var helt formidabel. Man sov med klätterselarna på och fastspänd i repet så man inte skulle kunna ramla ner i sömnen. När så solen åter gick upp kunde vi se att på marken låg det en decimeter nysnö. Knäreds lokalavdelning kom åter ut och hade med sig nybryggt kaffe. Efter frukost klättrade vi allihopa runt bland trädkronorna för att ta ner och packa all utrustning. En helt fantastisk friluftsupplevelse med fantastiska människor! // Sören Kjellkvist

- En av de största önskningarna jag hade inför dagen var att på något sätt få bekräftat att det är i naturen som jag mår som bäst. Att den verkligen ger den tryggheten som jag har letat efter så länge. Och det föll in. Jag kommer inte ens ihåg senast som jag kunde säga att jag var så genuint lycklig som jag var under de 24 timmarna. Det var inga måsten, inga krav, ingen press. Bara ren frihet. Hela upplevelsen gav mersmak, och det enda jag går och tänker på nu är när jag får vandra hela Hallandsleden i sommar. Förhoppningsvis går tiden dit lika snabbt som tiden gick snabbt under min äventyrliga dag. Dygnet hamnar i alla fall på min topp 10 lista av de bästa dagarna någonsin och jag är så tacksam för att jag fick den här chansen! // Åsa

Åtgärder vid prestationsångest:

Prestationsångest är rädsla för att misslyckas eller rädsla för att man inte ska lyckas leva upp till sina egna eller andras förväntningar. Det räknas inte som en psykiatrisk diagnos, men man kan ändå må psykiskt dåligt om man har prestationsångest.
När man har prestationsångest känner man sig rädd för att bli granskad och bedömd och då bli avslöjad med att inte duga. Man känner sig också rädd för att bli förödmjukad om det skulle hända.
Prestationsångest är en känsla och är mycket sällan kopplad till det man faktiskt presterar. Det är få som faktiskt presterar sämre för att de har prestationsångest. Det handlar oftast om hur man själv upplever och värderar sin prestation. Man fastnar i att tänka negativt, älta och nedvärdera den prestation man gjort och har svårt att känna sig glad och stolt över det man gör. En person som har prestationsångest ställer ofta höga krav på sig själv och sina prestationer. Många är perfektionister.

Situationer när man kan få prestationsångest kan till exempel vara:

  • Inför prov eller redovisningar i skolan
  • När man ska skriva en uppsats eller liknande
  • I samband med till exempel musik-, dans- eller teaterframträdanden
  • I samband med idrottande, till exempel inför tävlingar och matcher
  • I situationer när man måste visa upp sig själv, till exempel ska ha sex.

Det är flera saker som kännetecknar prestationsångest:

  • Kroppen reagerar. Man kan till exempel få hjärtklappning, ökad puls, svettningar, darrningar, känna att man får svårt att andas, känna sig illamående eller få panikkänslor.
  • Negativa och överdrivna tankar om att misslyckas och värderas negativt av andra. Tankarna finns både före, under och efter situationen där man förväntas prestera.
  • Förväntansångest före situationer där man behöver prestera. Man målar upp många tänkbara negativa scenarior om hur illa det kommer att gå.
  • Ältande efter situationen när man har presterat något. Man kan älta långt efteråt och få ångestfyllda tankar om hur man kan ha uppfattats. De negativa tankarna vägs sällan eller aldrig upp av positiva tankar.
  • Man undviker situationer som väcker ångest och rädsla. Det kan kännas skönt för stunden, men gör att man aldrig får pröva sin förmåga eller lära sig att hantera ångesten. Då kommer rädslan och de starka fantasierna om skräckscenarierna att finnas kvar. Det kan i sin tur leda till att man börjar undvika fler och fler situationer och på så sätt bli begränsad i livet och tillvaron.

Mer information kan man finna på BUP:s hemsida.

 

 

2015-06-25 Tredje deltagaren är utsedd och det blev Johanna, 17 år från Malmö som kommer få tillbringa ett fantastiskt dygn med äventyrerskan Annelie Pompe.

Motivering:
Jag heter Johanna och är 17 år gammal. Jag har kämpat med ätstörningar i ca två år. Sjukdomen smög sig fram utan att jag märkte det. Först började jag springa tre gånger/vecka, sedan varannan dag och till sist varje dag. Bit för bit tog jag bort flera saker i min kost. Bannlyste allt socker, sedan allt fett. Jag hade hamnat i ett tvångsbeteende som jag inte kunde bryta mig loss ur. I spegeln såg jag en ful och äcklig flicka som ingen någonsin skulle vilja ha. Jag hade krav på mig själv gällande allting! Att vara en god människa, att prestera i skolan och att vara snygg. Vikten gick ner parallellt med mitt glada humör. Till sist kom jag till en vikt då mina föräldrar blev så oroliga att vi fick kontakta BUP (Barn och ungdomsmottagningen) som i sin tur skickade oss till ett ätstörningsteam där jag har träffat en kurator som fortfarande hjälper mig med att återkomma till mitt föregående jag. Och jag är på god väg!

När detta började i årskurs 9 skedde det under en väldigt oläglig tid. Det var stress i skolan och eftersom jag gick i en väldigt högpresterande klass, fick jag stor prestationsångest. Detta i samband med mina tvångstankar kring mat. Jag var tvungen att behålla mina betyg uppe för att kunna komma in på den gymnasieskolan jag ville gå på, och det var inte lätt! Trots uppgångar och nedgångar, är livet idag hanterbart. Min familj har hjälpt mig otroligt. Speciellt min mamma som stått ut med ångestattacker, långa bilturer och djupa samtal. När det var som jobbigast brukade jag och mamma ta en tur ut till ett grönområde för att njuta av stillheten och för att slippa alla kroppsideal. Det har lyft mitt intresse för naturen. Jag har alltid varit en tjej som gillat att vara aktiv, men mitt intresse för naturen växte i samband med min ätstörning. Jag tyckte det blev roligare att se på naturprogram på TV. Speciellt de med David Attenborough. Jag försökte uppmuntra mina föräldrar till att vi skulle resa till Island och jag blev även sugen på att lära mig mer om friluftsliv.

Vännerna var en befriande nyckel till att jag klarade mig igenom vardagen. Trots att mitt humör var dystert så fanns de där för mig, även när solen inte lyste. Jag är så otroligt tacksam att jag har dem i mitt liv! 
Idag har jag mycket drömmar inför framtiden. Något som jag inte hade kunnat föreställa mig för ett år sedan. Jag älskar människor och jag drömmar om att göra världen till en bättre plats! I framtiden vill jag jobba med bistånd. Kanske med organisationer så som PMU, Barnmissionen, Unicef, med flera. Och självklart vill jag göra det i samband med ett friluftsliv. Inte sitta framför ett kontor och jobba, utan få vara fysiskt aktiv med att hjälpa människor. Jag har börjat smått redan nu… Under vårterminen har jag tagit del i en cykelskola som anordnats av röda korset. Men jag kommer troligen påbörja min resa på riktigt när jag avslutat mina gymnasiestudier! Då blir kanske en resa till Island och ett år på bibelskola, men det återstår att se…

Jag genomgår en svår vandring men snart så når jag toppen. Och när jag gör det, kommer jag aldrig gå tillbaka. // Johanna

Äventyrsberättelse:
En fin sak med äventyr är att de börjar flera veckor innan man ska iväg. Förväntningar, fjärilar i magen och något att se fram emot. När den Äventyrliga Dagen (läs mer om den här) väl kom började den med solsken och kanske en av de finaste dagarna på den svenska sommaren. Det började bra. Och det blev bara bättre. Jag mötte upp Johanna som hade ett stort leende på Malmös centralstation. Hennes öppenhet och nyfikenhet var smittande och glädjande. Det slog mig direkt vilken livsenergi hon hade. Hon har bråttats med anorexi i två år och är på gränsen till frisk. Hennes mamma, vänner, naturen och tron har varit hennes största hjälp på vägen. I naturen finns inga krav, eller “bara de viktigaste mänskliga behoven, det är så enkelt” som Johanna själv sa. Men nu skulle vi dessutom överleva forspaddling.

Forspaddling är något som Johanna alltid velat testa, men när hon pratade med Sören trodde ingen av dem, eller jag heller att man kan göra sådant nära Malmö. Johanna kunde tänka sig att göra någon annan häftig, lite fartig aktivitet med. Imponerande. Jag blev personligen både ärad och glad att få vikariera för Sören, som är ute på expeditionm, så jag satte mig och letade runt efter lämpliga aktiviteter när jag plötsligt fick syn på “forspaddling i mörrumsån, 2 timmar från Malmö”. Det är en av idéerna med Äventyrliga dagen, att upptäcka hur mycket som finns i närområdet. Och att det fanns forspaddling i södra Sverige i ett så naturskönt område är fantastiskt!

Vår instruktör, nepalesiska Ram Silwal mötte upp oss vid Mörrum station med ett stort leende. Likt en guru berättade han på nepalesisk engelska att det viktigaste i livet är att le, göra goda gärningar och njuta av naturen. “Idag ska vi leka med vattnet” sa han glatt. Han fortsatte att leda oss igenom teori och säkerhet i kajaken med lugn, ett avslappnat och skönt tempo och många skämt. Det var tur att han var lugn när vi skulle öva på att gå runt med kajaken, stanna upp och ner i vattnet i 5 sekunder innan vi fick öva på att ta oss ur kajaken. Modiga Johanna paddlade direkt fram och fick prova först. Hon tog sig kontrollerat ur och var den enda som kom upp med ett leende på läpparna. “Allt är lättare om man har en positiv inställning”, sa hon senare. Jag fick liksom upp hoppet för ungdomen och framtiden tack vare Johanna. Hon har redan fullt med planer för framtiden. Hon vill jobba med bistånd och välgörenhet och resa till många nya länder.

Efter några teknikövninar och en lunchpaus var det så dags att ta sig an forsen. 6 km av brusande vitvatten och några passager med stilla älv låg framför oss. Johanna tog täten efter Ram och tog sig igenom hela forsen utan att ramla i, med ett leende på läpparna. Kanske var jag själv mer rädd än hon.
Väl framme vid ett vattenkraftverk och slutet på paddlingen så vilade vi lite innan vi slängde upp varsin stor ryggsäck på ryggen, en liten ryggsäck på magen och vandrade iväg på laxleden längs mörrumsån. Leden slingrade sig genom barrskog, ängsmark, betesmark och mellan några små pittoreska hus. efter ca en och en halv timmes vandring kom vi fram till en glänta i en bokskog med den perfekta campingplatsen. Där fanns dessutom en liten eldstad och det låg alldeles vid floden.

Där öppnade vi Johannas ryggsäck med all hennes sponsrade friluftsutrustning. Det var som en liten julafton; allt man behöver för att leva utomhus. Yxan blev lite av en favorit och Johanna yxade till lite perfekt brasved. Vi jobbade lite på att tända elden innan vi satte på primusköket och kokade vatten till 24 Hour Meals frystorkade mat. Efter middagen började det skymma och det var läggdags i tältet efter en lång dag. Aldrig sover man så bra som till ljudet av natur. 

Vi vaknade i ottan och plockade ihop nattens hem, vandrade en bit till, åkte tillbaks till malmö och avslutade med kaffe och te på ett fik för att vänja oss vid civilisationen igen. Det kändes som om vi varit borta längre än bara ett dygn. Så är det med stora upplevelser. Johanna var så tacksam för den äventyrliga dagen, och jag med!

Tack friluftsfrämjandet, Bergans och Ram Silwal adventures för att ni gjort denna dag möjlig!

Åtgärder vid anorexia:
När man är djupt inne i sjukdomen mår man inte bra. Det är okej att inte må bra för man kan inte stänga av sina känslor. De sitter inte bara i tankarna utan också i kroppen. Det som däremot kan hålla en tillbaka är att man förlorar hoppet. ''Jag kommer aldrig att bli frisk'', ''Jag är undantaget'', ''Jag kommer aldrig bli glad igen'', ''Det finns ingen mening att leva''. Självmordstankar och andra hopplösa tankar kan komma, men när de gör det är det viktigt att inte lyssna – (och det är otroligt svårt!) men det är viktigt att försöka. Du KOMMER att bli frisk. För vissa tar det längre tid än andra, men alla bli friska till sist!
Jag ville inte ta kontakt med läkare eller kurator när jag blev sjuk. Jag var övertygad om att jag skulle klara det själv. Det gick dock inte så bra. Ensam är inte stark och det behöver vi inte vara heller. Sök hjälp. Det är inte skamligt – Det är modigt. BUP (barnochungdomsmottagning) hanterar många som också gått igenom det du går igenom. De hjälper mig just nu och de har kuratorer som är specialiserade på ätstörningar. Vill man inte gå till just BUP så är det okej… Men gå till någon professionell. Det är livsviktigt!
Sist av allt så vill jag säga att det inte finns fula kroppar eller fula personer. Alla människor är vackra. Det kommer komma stunder då du glömmer det. Jag gör det ofta, men jag intalar mig själv varje gång att det är lögn. Gör det du också. Försök att ignorera det. Gör vad som helst. Se på din favoritserie eller favoritfilm (gärna någon tecknad film där kroppsideal inte tar lika stor plats). Gör något som du trivs med för att skingra tankarna. Låt de inte vinna. Du är herre över ditt eget liv och din egen kropp!
// Johanna
Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar är en ideell förening som startade redan 1983 i Stockholm och blev riksförening 2003 med stöd av Allmänna Arvsfonden. Idag finns vi runtom i hela landet och syftar till att finnas överallt där det finns behov av stöd och hjälp för de som lider av ätstörningar och deras närstående. Vårt syfte och verksamhet bygger på att sprida information och genomföra aktiviteter för att stödja personer med ätstörningar och deras närstående och arbeta förebyggande inom området samt påverka för bättre vård. De flesta som arbetar eller engagerar sig i föreningen har själva haft eller känt någon med ätstörningar. Vi har inget kommersiellt syfte, vi vill bara fylla det behov som vi själva hade och som vi i vissa fall saknade när vi behövde det som mest.
Stockholms barn- och ungdomspsykiatri (BUP) är en specialistverksamhet inom sjukvården för barn och ungdomar som mår dåligt psykiskt. BUP erbjuder stöd och behandling till barn och ungdomar från 0 till och med 17 år. En förutsättning för att skapa möjlighet till förändring är att arbeta tillsammans med barn, unga, föräldrar och ibland även den övriga familjen.
























 

2015-05-28 Andra deltagaren är utsedd och det blev Olle Gibson, 19 år från Frösön.

Motivering:
Jag heter Olle och är 19 år. 10 december 2014 hände det som inte fick hända. Jag fick diagnosen testikelcancer. Dom opererade ut min drabbade testikel två dagar senare. Allt gick väldigt fort och rädslan hängde över mig hela tiden.
Men det är först nu som rädslan verkligen börjar sätta ordentliga spår när verkligheten
har börjat komma ikapp. Nu har jag gjort mina tre cellgifts behandlingar. Doktorn säger att jag ska vara botad. Ordet botad trodde jag aldrig jag skulle få höra. Det var en otrolig lättnad att kunna gå ut ur onkologavdelningen och veta att jag med största sannolikhet aldrig behöver komma tillbaka.
Men det var en känsla som följde med mig hem. Något som jag först nu, inför mitt första återbesök, får uppleva. En känsla av förändring och fortsatt osäkerhet. Kommer jag alltid behöva vara såhär nervös de kommande 10 åren som jag ska åka på mina kontroller?
För vem är sjukdomen värst egentligen? Är det den drabbade, familjen eller flickvännen? Konstiga tankar att ha i huvudet men dom finns där, och av en väldigt bra anledning. Vi har aldrig upplevt en så jobbig situation som vi har haft, jag och mina närmaste.


Jag har haft svårt att känna efter själv och har mest iakttagit hur alla runt omkring mig har reagerat och hur dom har upplevt det. Det känns som, baserat på det jag har sett hos dom, att jag har gått igenom något väldigt jobbigt. Jag kan knappt fatta själv hur jobbigt det har varit om det inte vore för att jag kunde se andras reaktion. Själv så har jag nog mest gått in i någon typ av fosterställning och bara tagit smällen. Jag tog studenten i fjol och större delen av min tid efter det har bestått av träning. Jag blev nämligen antagen till Grundläggande Militär Utbildning i Arvidsjaur med inriktning mot Jägarsoldat heltid. Planen var att jag skulle rycka in 16/3 i år, men det insåg jag under första kuren att det inte kommer att gå. Jag avanmälde mig från utbildningen samtidigt som de första droppen gick in i kroppen. Jag siktar in mig på att söka igen nästa år då de har en utbildningsstart per år.
Jag har fått en timvikarie anställning på ett gruppboende men jag söker nu fler jobb.
När jag blev sjuk så var jag mitt upp i körkortet. Jag fick cancer 10/12, opererades fredag 12e och hade redan hunnit boka halkbana vid det laget. Halkbanan var på måndag 15e och uppkörning på onsdagen 17e. Jag bestämde mig för att inte avboka och klara körkortet ändå. Med tanke på vart de hade opererat mig så förstår ni svårigheterna med att sitta ner. Jag klarade körkortet och levde på den glädjen under hela jullovet (även om det inte blev så mycket körande). Jag hörde mina kompisar prata om att åka upp till fjällen och åka skidor eller vandra, utan att jag kunde följa med. Var det någonting jag tänkte på när jag låg inne på behandling så var det naturen, träningen och det som höll mig igång när allt kändes jobbigt var tanken på att efter behandlingarna få komma ut i naturen och vandra och bara vara som jag var förut. Men jag inser nu att det aldrig kommer vara samma Olle, något har förändrats. Det är häftigt att känna att den behandling jag har fått kanske inte skulle ha funnits om inte det vore för alla människor som donerar pengar till organisationer som cancerfonden och ungcancer. Jag vill tacka alla otroligt snälla människor runt om i världen för stödet ni ger genom att skänka pengar till organisationer som dessa eller ni som gör pärlarmband på ung cancers pärldagar. Tack!


Innan jag fick cancer så förknippade jag “ordet” med säker död. Jag hade aldrig reflekterat över om man kunde överleva cancer. Det är därför jag gärna pratar öppet, med och inför andra, om det som hänt och allt runt omkring. Folk behöver höra att det finns dom som överlever cancer också. Om det går någon som mig därute, oavsett om det är i Sverige eller i övriga världen, så vill jag berätta att jag överlevde och det kan du med. En annan stark känsla är att jag hade tur. Det kan låta konstigt men känslan av att jag har haft tur överstiger känslan av otur. Men cancer är cancer och risken finns att den kommer tillbaka. Det kommer att vara kontroller varannan månad till att börja med och sen glesare.
Innan jag blev sjuk så kunde jag aldrig tänka att jag skulle uppleva något positivt från mina erfarenheter. Nu i efterhand så känner jag att detta är något som format mig och kommer forma mig för en lång tid framöver. Den här erfarenheten är ingenting jag vill vara utan nu. Det är en del av mig och jag tycker det känns lättare att uppskatta andra delar av livet som man kanske såg som självklarheter innan. Från dropp till topp! Jag har fått min andra chans och den ska jag ta väl vara på! // Olle Gibson

Äventyrsberättelse:
Redan vid det första samtalet med Olle kände jag att det här kommer bli en fantastisk dag. Min känsla var att det här är en jordnära, ödmjuk och riktigt fin kille som tvingats växa och mogna som människa snabbare än normalt på grund av sin cancer.
Äventyrliga dagens förutsättningar hade inte kunnat starta bättre med sol och klarblå himmel. Hemma hos Olle packade vi upp och gick igenom utrustningen. Eftersom vi skulle paddla kajak på södra Storsjön behövde allt packas i packpåsar och extra ombyte tas med utifall att det blev någon ofrivillig plurrning i Storsjöns 4 gradiga vatten. Extra roligt var det att paddla Melker och Skims kajaker speciellt framtagna för Friluftsfrämjandet. Vi begav oss sedan av till iläggningsplatsen invid en vacker kyrkoruin som vi naturligtvis utforskade. Visade sig vara en medeltida kyrka från 1100-talet.
Olle hade ringa erfarenhet av kajakpaddling och därför inledde vi dagen med de moment som ingår i Friluftsfrämjandets grundkurs för kajak. Olle fick låna en torrdräkt som jag tror uppskattades mycket i och med alla plurr, kapsejsningar och återinträden i kajaken. När så Olle kände sig trygg och bekant med sin kajak kunde vi styra norrut med snöklädda fjäll, nyutslagen grönska, vårblommor, klippiga strandbankar och vackra bottenkonturer i det klara vattnet. Eftersom vi i många hänseenden tyckte och tänkte väldigt lika så samtalade vi om livet i stort och njöt av paddlingen fram till lunch.
Senare körde vi även en övning för att utröna vilken sida vi tenderar att falla av mot när man inte har en fast hållpunkt att gå efter. Det är nyttigt att veta om man faller av åt endera hållet. Lunchen avnjöts givetvis på solig lästrand och Olle undrade om jag enbart packat med god mat. Givetvis packar jag alltid med god mat och det är inte heller så svårt när 24HourMeals står på menyn. Vi rundade sedan Norderön och paddlade söderut när vinden friskade i till 7 m/s motvind. Efter ett par timmar så paddlar vi lagom slutkörda in till stranden där Kalle Grahn från Bergans of Norway mötte upp.
Kalle som är en inbiten flugfiskefantast invigde Olle i flugfiskets magiska värld. Olle övade och övade för att få till den perfekta bågen och tekniken som ligger bakom ett lyckat kast. Kalle imponerades av Olles snabba inlärningsförmåga och samma sak upplevde jag vid morgonens kajaklektioner. Kalle passade även på att bjuda in Olle till Turglädje 17-20 september 2015 och ordna fram två fribiljetter. Slutligen överräckte han ett handskrivet brev från Friluftsfrämjandet. Region Mitt har i samarbete med Länsförsäkringar tagit fram en unik ledarskapsutbildning med mentorprogram där 16 ledstjärnor ska väljas ut för att inspirera och agera förebilder för andra ungdomar. Efter att ha läst igenom Olles motivering erbjuds nu Olle att bli en av de 16 ledstjärnorna.
– Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig och jag tror inte heller det syns på mig hur glad och lycklig jag blir över detta, sa Olle.
Vi fortsatte sedan att runda öarna och mot solnedgången gick vi iland och tände lägerbål och slog upp tälten. Vi lagade middag och vandrade en bit av ön för att till slutligen krypa in i tälten. Länge låg vi och pratade genom tältdukarna. När så Olle sade att det var precis det här han drömde om när han låg på sjukhuset så känns Äventyrliga dagen så himla rätt och meningsfullt. Ytterligare en aspekt av meningen med livet.
Efter en fantastisk dag med lika fantastiskt sällskap så sa jag att det enda som saknas nu är regnsmatter mot tältduken. Inom en minut började det regna. Regna gjorde det sedan hela natten och vi sov som stockar. På morgonkvisten påpekade jag att nu vore det helt ok om regnet upphörde och minuten senare slutade det regna och solen kikade åter fram. Vi packade ihop våra prylar och paddlade tillbaka till kyrkoruinen.
Äventyrliga dagen kunde knappast ha avlöpt bättre och det bli ett fint minne att ta fram när man behöver fylla på med mental kraft. Det var med sorgmod vi avslutade dagen då vi båda helst velat fortsätta in i horisonten.
– För mig innebar Äventyrliga dagen att jag fick förverkliga en dröm. Jag känner att jag har blivit väldigt inspirerad av Sören till att sticka ut på fler äventyr och att man inte behöver göra det så komplicerat. Äventyren är närmare än vad man tror. Det bästa med Äventyrliga dagen var att få känna att min sjukdom faktiskt är borta och att sätta punkt för allt jobbigt som varit, sa Olle.

Åtgärder vid cancer:
Olle känner djup tacksamhet till cancervården och den forskning som lett fram till att 98 procent av de som drabbas av testikelcancer idag överlever. I princip all forskning som bedrivs på cancer finansieras via donationer. Utan donationer skulle kanske inte Olle fått en andra chans i livet. Tack vare cancerfonden överlever idag många sin cancerdiagnos. Även den ideella organisationen Ung cancer har varit ett stöd och hjälpt Olle under hans svåra tid. Ung Cancer grundades hösten 2010 av Julia Mjörnstedt och Hanna Wekell. När Julia var 21 år drabbades hon av tjocktarmscancer och kände då en stor ensamhet. Hon saknade ett forum och en mötesplats där unga vuxna som drabbats av sjukdomen kunde träffas. I frustration över att det inte fanns någon naturlig mötesplats eller enkelt sätt att komma i kontakt med andra i liknande situation föddes idén till Ung Cancer. Fortsätt stödja dessa fina organisationer.


2015-03-14 Första deltagaren är utsedd och det blev Alexander, 15 år från Hofors.

Motivering:
Mitt härliga barn har NPF neuropsykiatrisk funktionsnedsättning,
Vi har som familj genomlevt många svåra år både på förskolan och upp genom skolåren.
Nu har han äntligen fått börja på en skola för ungdomar med olika NPF, så nu hoppas vi att han äntligen ska kunna landa och få lite lugn och ro. Nackdelen är att skolan ligger 6 mil bort och varje dag måste han pendla fram och tillbaka.
Han har alltid haft det väldigt jobbigt med det sociala samspelet, vilket resulterat i att han har svårt att få vänner, det är en ganska ensam kille. Han vill gärna ha vänner men eftersom det är svårt att tyda andras, sublima signaler och läsa av omgivningen, så ställer det till det. Han avgudar naturen och kan sitta och fiska i timtal.
En dröm han alltid burit inom sig är att övernatta utomhus vintertid, men tyvärr känner vi inte någon som har tillräckligt med intresse och kunskap för det.
Redan på förskolan när Alexander bara var 1.5 år flaggade personalen för att han var extremt aktiv. Det visste vi ju om, men tänkte jaja det är ju en pojk..., vid 3 års ålder fick han diagnosen ADHD.
Skolan har alltid varit jobbig, helvetet på jorden som Alexander beskriver den.
När man börjar i en “vanlig” klass då förväntas man att sitta still, samtidigt som han har det oerhört svårt med det sociala samspelet med barn och vuxna blev det en katastrof. Man måste som förälder orka kämpa för hans rättigheter genom både skola, landsting och alla andra instanser.
När Alexander ringde och frågade andra barn om de ville leka så blev det ständigt ett nej. Det gör för ont att gång på gång avvisas vilket resulterade i att han helt enkelt slutade fråga. Det är svårt att kämpa mot människors okunskap, trångsynthet och fördomar...
Det är tur att han har sitt stora fiskeintresse. Diagnosen innebär att han är långt bättre på vissa saker och sämre på andra. Som liten kunde Alexander bära och stapla ved i timmar och han tycker väldigt mycket om att hjälpa till. För som många tror så är de med ADHD inte aggressiva, elaka människor utan de är oftast väldigt smarta, snälla och trevliga. Det mindre bra med diagnosen är att han är väldigt aktiv, har många storartade idéer som olika experiment, som inte alltid är så uppskattade av omgivningen.
Det jag skulle önskat att vi gjort annorlunda är att öka förståelsen för pojkens diagnos och att vi berättat för folk när han var liten. Kan man bara förstå och se Alexander bakom hans diagnos så ser man även hur underbart fin, hängiven och begåvad han är.
Vi önskar att alla kan få vara den man är och det kan man ju ute I den fria naturen.
Var aldrig rädd för att vara annorlunda!
Nominerad av Alexanders mamma.

Äventyrsberättelse:
Ett av syftena med Äventyrliga dagen är att jag vill visa deltagaren de naturskatter som finns hemmavid och att äventyret alltid finns precis bakom husknuten. Därför sker Äventyrliga dagen i samma landskap som deltagaren är bosatt i. Alexander är bosatt i Hofors, har ADHD och genomlevt stora svårigheter att passa in i den vanliga skolgången. Eftersom Gästrikeleden passerar rakt igenom byn blev vandring på Gästrikeleden ett självklart inslag. Dessutom hade Alexander uttryckt önskemål om isfiske, bada i isvak och sova under bar himmel, vilket innebar att en hel del utrustning skulle med. Isborr, fiskespön, snöskor och totalt ombyte kläder förutom standardutrustning packades. Min nära vän och tillika fotograf Måns Kämpe ville gärna följa med och bistå under denna premiärtur av Äventyrliga dagen. Vi steg alltså upp kl 04.00 på morgonen och efter packning, resa, en hel del rekognosering svängde vi kl 08.00 in på Alexanders uppfart. Jag och Måns bar in all den utrustning som alla samarbetspartners till Äventyrliga dagen bistått med. Tanken är ju att Alexander ska ha en komplett friluftsutrustning att behålla efter Äventyrliga dagen för att sedan själv kunna fortsätta och idka friluftsliv på egen hand. Deltagarnas äventyrspaket är glädjande nog nu uppe i hela 16 000 kr. Efter att ha förevisat, instruerat och packat ner hans äventyrspackning gav vi oss ut på Gästrikeleden. I strålande vårsol vandrade vi 20 km mot Hosjön där den lokala fiskevårdsföreningen lovat bra isfiske. Dock var de oroliga för om isen på sjön skulle bära då det varit stor avsmältning de senaste dagarna. På grund av otydlig märkning av leden fick vi ta ut kompasskurs till sjön och bana väg rakt genom terrängen. Vi åt lunch där vi använde 24Hour Meals värmepåsar för snabb tillagning och instruktion av matlagning i nödsituationer. Jag hade frågat Alexander i förväg om det var någon mat han inte tålde eller om han hade några allergier. Dock visade det sig att han inte åt några som helst baljväxter eller fisk och att han tycker ris påminner om maggots varvid Alexanders lunch bestod enbart av efterrätt i form av sockerkaka och godis. Hmm, dagens ungdom…
Sent omsider kom vi så fram till Hosjön och stora partier av sjön låg öppen. Fram med ispik och dubbar för att sedan med pikning bana säker passage ut till sjöns största ö. Utanför ön borrade vi hål och Alexander med stor vana av fiske fick snart en abborre på kroken. Vi tände en brasa och diskuterade igenom hur plurrövningen skulle gå till. Enklast blev det om jag gick ut och förevisade hur det skulle gå till och efter att jag plurrat skulle så Alexander upprepa proceduren. Med resoluta steg gick jag så rakt åt den riktning med öppet vatten. Isens bärighet tog mig ända fram till vattenlinjen och jag var tvungen att hoppa för att bryta mig igenom isen. Efter genomfört plurr och ombyte vid lägerelden så visade det sig att Alexander kommit på andra tankar och gärna avstod just det momentet då han uppmärksammat att det skulle innebära att resten av dygnet genomfördes med plaskblöta kängor.
I samma veva anslöt Mikael Pettersson från Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Hofors. Han berättade om lokalavdelningens fina verksamhet i Hoforsbacken och Alexander fick tilldelat sig ett presentkort från dem där utrustning, liftkort samt instruktör under en hel helg ingick.
Dagen gick mot sitt slut och vi bevittnade en vacker solnedgång tillsammans. Det planerade nattlägret låg ytterligare 3 timmars vandring bort vid en annan sjö och ett gemensamt beslut att fortsätta med mörkervandring togs. En totalt hänförande stjärnhimmel lyste upp vår tillvaro, men Alexanders krafter började sina och när Gästrikeleden försvann ner i en översvämning var vi på nytt tvungna att ta ut en kompasskurs och bana väg rakt igenom en svårframkomlig terräng. Kartan visade att nattlägret bara låg 800 meter bort men dessa meter tog oss mer än 1 timme att avverka då Alexander nu var så slut att vi fick ta vilopaus var 50 meter. Vid varje paus fick Alexander valmöjligheten att avbryta och att vi kunde slå läger där vi befann oss, men gång på gång så vägrade han. Med en enorm målfokusering kunde han inte acceptera något annat alternativ än att vi skulle ta oss ända fram till det tänkta nattlägret. Inget blod, men med mycket svett och kämpaglöd kom vi så till slut fram till ett vindskydd vackert beläget vid stranden. Väl framme byttes misären och frustrationen över den kämpiga terrängen ut mot lycka och glädje av att äntligen komma fram. Både Måns och jag blev oerhört berörda och tagna av Alexanders målmedvetenhet. Det var dessa egenskaper som möjliggjorde för att vi slutligen nådde vårt högt uppställda mål för dagen. Utan Alexander oerhörda målmedvetenhet hade vi slagit läger långt tidigare. En otrolig bedrift att för en 15-årig pojk vandra nästan 30 km med 15 kilo på ryggen i till viss del svårframkomlig terräng. Nu kunde vi hugga oss genom isen för vattenpåfyllning och Alexander tände snabbt nattens lägereld och varm chokladdryck tillreddes. Det behöver väl knappast sägas att vi alla sov som stockar hela natten i 7 minusgrader.
Vi vaknade upp till vacker sjöutsikt och efter ett par timmars morgonbestyr begav vi oss hem till Alexander där Gefle Dagblad väntade för intervju. En fantastisk och minnesvärd första Äventyrliga dag är genomförd och vi kan bara konstatera att alla egenskaper en människa besitter innebär både fördelar och nackdelar i olika situationer. Egenskaper som kan vara besvärliga i Alexanders vardag men som nu tog oss ända fram till vårt högt uppsatta mål. Efter en utsökt andra frukost och kramar hemma hos Alexander styrde så jag och Måns hemåt igen.

Åtgärder vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar:
Det största problemet med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar får nog påstås vara andra människors okunskap beträffande hur man hanterar och agerar i bemötandet med dessa diagnoser.
Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som ADHD, ADD, Autismspektrumtillstånd, Tourettes syndrom och OCD. De arbetar för att personer med NPF ska bli bemötta med respekt och få det stöd de behöver i skolan, på arbetsmarknaden och på fritiden. De arbetar också för att anhöriga ska få ökat inflytande och avlastning. I deras intressepolitiska program och i deras skolplattform kan du läsa mer om de frågor som de driver.